När jag för något år sedan nämnde för min dotter (född 1972) att jag arbetat med hålkort, så frågade hon vad det var för någonting. Jag insåg då att dels var jag gammal och dels går tiden så fort så det som var dominerande teknik för några år sen, nu är bortglömt. I steget från gåspenna, eller i rättvisans namn mekaniska skriv- och räknemaskiner till datorer, har hålkortet och även hålremsan spelat en stor roll.   Jag hoppar över fransmannen Joseph-Marie Jacquard som i början av 1800-talet konstruerade en hålkorts-styrd vävstol. Men jag bör nog nämna Herman Hollerith som anses som grundaren av datalagring i form av hål stansade i papperskort. Hans företag blev senare en del av det som blev IBM. Lite mer om de här personerna finns att läsa på Wikipedia, men jag är ganska förvånad att jag inte har hittat mer i detta ämne på nätet.   Jag skall istället hålla mig till den period som jag kom i kontakt med hålkortstekniken. 1962 började jag arbeta på L M Ericsson Driftkontroll AB som representerade det engelska bolaget ICT vars hålkortsmaskiner blev mina arbetsobjekt. Bolaget byte senare namn till L M Ericsson Data AB. ICT blev ICL och företaget fick så småningom namnet ICL Data AB.



  Själva hålkorten, det man idag skulle kalla databärare, var av papper med tjocklek typ visitkort. Hålkorten bestod av ett antal kolumner och med 10 rader. Raderna representerade siffrorna noll till nio, och fanns i format med 21, 35 och 40 kolumner. Men det vanligaste formatet när jag började arbeta med hålkort var 80-kolumners och de hade ytterligare 2 rader de s k överstansningarna x och y. Hålkorten var 187 x 83 millimeter. Hål stansades i respektive kolumn på rad som representerade aktuell siffra. Man kunde på detta sätt registrera medlemsnummer, kontonummer, personnummer, belopp, styckpris, antal med mera. Men om man skulle skriva alfabetiska tecken, måste man stansa två hål i varje kolumn, en s k överstansning och ett siffervärde. Ett x och en etta blev ett A, x och en tvåa blev B o s v. På så sätt kunde man registrera namn, adress, varunamn etc.
    


    För att hantera dessa hålkort fanns det ett stort antal olika maskiner. Först skall nämnas stansarna som gjorde själva hålen i korten. Det fanns små manuella bordsstansar, men de motordrivna var bordsstora, endera där korten matades fram och stansades kolumn för kolumn, men också maskiner med s k stansdyna (80 x 12 stansknivar) där alla markeringar för ett kort registrerades innan hela kortet stansades på en gång. När jag började var det tolvtangentersbord som användes. Det var imponerande att se de drivna stansoperatriserna alfastansa, d v s en överstansning och en siffertangent samtidigt. Sen kom tangentbord med bokstäver och siffror, där ett stort antal reläer omvandlade tangentsignalen till de två signaler som behövdes för de stanshål som representerade en bokstav.    

 

ICT 30 är en s k direktstans där stansningen ske kolumn för kolumn. Här med att alfanumeriskt tangentbord.

  

ICT 34-S är en blockstansmaskin med möjlighet till verifieringsstansning. Se backspegeln som ger operatrisen uppsyn över utmatningsfacket.

ICT 145 är en stanskontrollmaskin som matade in ett signalkort efter varje felstansat kort.
Se förklaring i efterfölande text		  

  De stansade korten skulle ju och verifieras. Det fanns två metoder. Den ena var att kortet stegades fram kolumn för kolumn och små strömförande metallborstar kände av att stanshålen överensstämde vid kontrollstansningen.   Den andra metoden var att korten stansades en gång till, men att hålen förlängdes med ett par millimeter. Sedan kördes korten i en kontrollstansmaskin som kollade att alla stansade hål var förlängda.  




  Sorterare var en annan viktig maskin i hålkortshanteringen. Det var en ca 2 meter lång anordning med ett inmatningsfack och 12-13 utmatningsfack
.
För att sortera korten i t ex personnummerordning, behövdes korten passera igenom maskinen 10 gånger.

Först sorterades entalskolumnen, buntarna med hålkort togs ut ur resp fack i en viss ordning. Maskinen ställdes in för att läsa tiotalskolumnen, korten matades in på nytt, och det hela upprepades tills alla tio kolumnerna sorterats.		  

21 kolumners hålkort och sorterare. Detta format var ej längre aktuellt då jag började arbeta med hålkort.


 

Bland flera andra typer av maskiner kan nämnas översättare (interpreter), som var min specialitet. Först var det de helt mekaniska med länkar, kugghjul och typhjul som via kortens hål snurrade fram "rätt" bokstav/siffra. Sen dunsade hela hjulpaketet (80 st decimeterstora typhjul) ner på hålkortet och tryckte bokstäverna/siffrorna på kortet överkant.

Senare kom matrisskrivare som via ett diodsystem omtolkade hålen till bokstäver/siffror. Själva skrivhuvudet bestod av 35 nålar i en matris 7 gånger 5, som skapade själva bokstaven.

ICT 424

  
ICT 368 Kollator utför hopsortering, uppdelning, utsortering av vissa kort, ordningsföljdskontroll m m.
ICT 203 Reproducerande stansmaskin kopierar hela eller delar av kort, gruppstansar efter matriskort, jämför två satser hålkor m m.




  Själva hjärnan i maskinparken, det som i dag motsvaras av CPU:n, kallades för tabulatorer. Varför vet jag inte.

Det var de maskinerna som adderade, subtrakterade, multiplicerade och dividerade, de värden som lästes in via hålkorten.

Resultaten skrevs ut på tabulatorpapper, pyjamas-randigt papper i ändlös bana med hålperforeringar i kanterna för papprets frammatning.		   När jag började på verkstaden 1962, var det fortfarande några av de äldre teknikerna som arbetade med de helt mekaniska tabulatorerna.

Stora slamrande åbäken med ett virrvarr av länkar, kedjor och kugghjul, över två meter höga.




  Själv fick jag börja jobba med de modernare elektromekaniska tabulatorerna, där beräkningarna utfördes med hjälp av flera hundra relä.De här maskinerna var inte så höga men istället två meter breda och vägde hundratals kilo.

Programmering gjordes via utbytbara boxar med hundratals hål, där man kopplade ihop två hål medelst en enpolig sladd. Antalet sladdar i en box kunde vara över hundra, allt beroende på vad man ville utföra för beräkningar.		 Jag jobbade en tid med en "hybrid", en kalkylator som använde hålkort för inmatning av data och stansade nya hålkort med det framräknade resultatet från beräkningarna.

Själva beräkningen gjordes i en "centralprocessor" bestående av ca 4000 elektronrör (radiorör). 		 

Elektronisk kalkylator ICT 542


  Epilog

I Sverige började hålkortshanteringen sannolikt redan i slutet av 1920-talet.

1932 tillverkade IBM närmare 20 miljoner hålkort. 1969 som var toppåret tryckte IBM i Sverige 1 miljard hålkort. I Mitten av 70-talet var antalet halverat och sista tillverkningsåret var 1980. Även efter datoriseringen intåg i slutet av 60-talet, användes en hel del hålkort bl a för in- och utmatning i datorerna.


Intressant?

Jag har sett att denna sida fått många besökare.

Skicka mig gärna ett mail, hur ni har hittat denna sida och varför hålkort.

Själv tycker jag det är, kanske inte felande, men dock länken mellan kontorsmaskiner och datorerna.

jonnyhalls@gmail.com



Tyvärr finns endast ett fåtal bilder på arbetskamraterna och de miljöer vi arbetade i.
Men de som finns visas här.

 
Renovering av tabulatorerna
 
Samling kring ICT 906:an
    

 


Problem

 
Luciakaffe